ohvadskoj

Hm, vilka planer jag hade för allt jag skulle skriva här när jag kom hem. Det var alldeles för dyrt med internet på båten (hade eg. velat skriva en reseblogg) så det blev inget skrivande där. Men när jag kom hem tänkte jag att jag skulle lägga upp bilder och skriva.
Ja, det blir ju väldigt sällan som man tänkt sig och jag har istället snutit mig och febrat i nästan en vecka nu. Urtråkigt. Förkylningar är ju helt ofarliga och ganska vanliga har jag hört men jag var ändå tvungen att gråta på D's axel häromkvällen. Jag har hämtat mig sen dess.

Vi är tillbaka i Stockholm efter en härlig vecka med vackert väder, goda drinkar och spännande platser. Det gungar fortfarande rejält så det är väldigt svårt att sitta vid datorn, -mår illa! Återkommer med mer info om resan och lite bilder. Nu ska jag blunda en stund. Kan man ta sjösjuketabletter i efterhand? Hm...

Våren är min absoluta favoritårstid! Det är så härligt att se och känna hur naturen och vi människor vaknar ur månader av vinterdvala. Men en stor nackdel med våren är allt pollen, -jag är allergisk. Varje år tänker jag att i år har det säkert gått över eller det blir kanske inte så farligt i alla fall. Men jag har hittills alltid haft fel. Igår slog det till ordentligt. Mina svullna ögon började rinna, näsan likaså och den där bedövande tröttheten slog till.
För ett par år sen, minns inte exakt när det var, blev jag uppringd av en person som gjorde en marknadsundersökning om allergimedicin. Han frågade om jag sett en viss reklamfilm där en rödögd kvinna sitter på en äng i en glaslåda - hon är alltså allergisk. När hon får den här medicinen spricker glaset, hon kan resa sig och kliva ut på ängen. Jag hade sett reklamfilmen och jag utropade (lite för) exalterat: "precis så är det att vara allergisk, man känner sig så där instängd och med rätt medicin blir livet helt annorlunda!". Tydligen hade personen i telefonen inte väntat sig ett fullt så entusiastiskt svar, han trodde att jag var ironisk. Tyvärr var jag inte det. Jag levde bara i min bubbla av allergiapati och var förundrad över att någon hade lyckats fånga känslan på bild.

Är hemma igen och trots att förra veckan var jobbig så gav den ändå resultat. Jag känner mig piggare och mer energisk än jag gjort på länge. Det är så skönt! Väntar fortfarande på svar på Magnetröntgen, i övrigt känns det som jag lämnat sjukhusvistelsen bakom mig.

Nu är det dags för nästa äventyr: Medelhavskryssningen! Bara några dagar kvar till avresa. På fredag morgon går planet till Barcelona. En hel del ska ordnas innan dess: tvätta, stryka, packa, vattna, flytta katten till hennes farfar... Men det ska bli så skönt att resa iväg så det är bara positiva uppgifter. Förutom det där att flytta katten, jag har svår separationsångest.

Det är en märklig upplevelse att vara inlagd på sjukhus. Man kommer väldigt nära människor man aldrig har träffat tidigare, middagen serveras kl 16, detaljer om ens liv blir plötsligt väldigt offentliga och man väntar mycket. Jag tycker att min integritet tas ifrån mig och jag mister på något vis mitt självbestämmande. Andra tycker, tänker och bestämmer. Det är ju därför jag är här också förstås, -för att de som är specialister på det här området, neurologi, ska tänka och analysera. Men måste jag köpa resten? Jag har en fördel i och med att jag själv jobbar inom sjukvården, det gör att jag förstår språket och rutinerna. Samtidigt är det knepigt att veta vad som händer bakom kulisserna. Det är lätt att falla in i känslan att jag måste vara en "bra" patient, dvs någon som gör som jag blir tillsagd, inte stör personalen och är allmänt trevlig. Men mitt i det här måste ju också anledningen till att jag är här finnas. Jag behöver få den hjälp jag behöver. Det blir lite rörigt. Att Huddinge sjukhus är under renoveringen gör inte det hela mindre rörigt. Tvärtom. Det ökar också på den lätt surrealistiska känsla vistelsen här redan har gett mig. Bortplockade takplattor, uppslitna golv och dörrar utan lister gör att allt känns tillfälligt och slitet.

Imorgon checkar jag in och börjar min vistelse på Flemingsbergs bästa spa, -a.k.a. Huddinge sjukhus. Vi får se hur det blir. Kommer sakna D och katten.

Nästa vecka ska jag vara inlagd på Huddinge, olika undersökningar ska göras och ev. ska medicineringen ställas om. Det är bra att det blir av men samtidigt är jag just nu lite orolig för att jag ska må sämre, än jag gör nu, efteråt. Alla förändringar innebär en omställning för kroppen, -ibland blir det bra, ibland mindre bra. En vecka efter att jag har kommit hem igen så ska vi åka iväg på Den Stora Kryssningen och jag vill inte göra för stora förändringar innan det. Om jag inte kan få en garanti för att jag kommer att må dunderbra förstås, men det är ju ganska sällan det händer.

Igår kväll var jag med en kompis på Södra teatern. Vi såg en föreställning/stand-upshow med en australiensisk komiker som kallar sig för Pam Ann. Jag hade bara sett bitar av föreställningen på You tube tidigare och visste egentligen inte vad jag skulle förvänta mig. Anledningen till att vi bokade biljetter överhuvudtaget var att vi såg en annons som kändes som den vände sig direkt till oss: en glamourös flygvärdinna med ett brett, fejkat leende. Föreställningen gav mer än jag nånsin kunnat tänka mig. Vi skrattade nästan konstant i en och en halv timme. Hela publiken (som för övrigt mestadels verkade bestå av flygbolagsanställda och homosexuella män) stod upp i slutet, applåderna ville inte ta slut.

Klicka här för att se ett klipp med Pam Ann

Nu har jag faktiskt rett upp de flesta frågetecken jag hade i måndags. Det är klart med datum för analysstart och inläggning på Huddinge sjukhus. Jag har haft möten med Försäkringskassan och min chef. Huvudet är inte på topp men foten är mycket bättre. Solen har muntrat upp en hel del och jag har blommande äppelkvistar i vardagsrummet. Dessutom fick vi kryssningsbiljetterna idag! Allt är bokat och ordnat och företaget bjuder på uppgraderingen av vår hytt!!! Helt fantastiskt. Om 3 veckor sover jag (förhoppningsvis), väskorna är packade och väckarklockan står på 05.00.

I helgen ska jag träffa två av mina närmsta vänner. Vi ska ha hemma-SPA hos en av tjejerna. Så jag har faktiskt en väska packad ikväll också.

Idag fick jag riktiga vårkänslor. Solen värmde, snön var nästan borta och fåglarna kvittrade. Så härligt! Äntligen!

Det har varit en riktigt skräpig helg. På alla sätt. Skräpiga helger blir det vanligtvis mycket TV för mig, -ett enkelt tidsfördriv som skingrar tankarna.
Idag har jag bl.a. sett reprisen av Spårlöst, programmet gick tidigare i veckan. En jättebra programidé: att hjälpa människor att hitta försvunna/borttappade släktingar. En TV-kanal har förstås helt andra förutsättningar att leta sig fram bland byråkratiska arkiv och paragrafer än en privatperson har och det är det som utnyttjas. Så långt är allt gott. Sen kommer förstås twisten: det ska gå att visa för och fånga vad man hoppas ska vara hundratusentals tittare. Det är samma sak oavsett vilken god gärning som utförs i programmet: total makeovers av människor och hus, skapa en stjärna, gräva ett grönsaksland, sälja en antikvitet eller rädda ett djur. Det måste vara TV-mässigt, vi tittare ska både välja att se programmet och välja att inte zappa över till en annan kanal.
I ett program som Spårlöst finns en mängd tittarvänliga inslag. Cliffhangers - ska släktingarna hittas? Känslor - oro, skräck, sorg, glädje. Intressanta och ibland exotiska miljöer. Jag erkänner att jag under programmets gång fick ett antal tårar i ögonen, särskilt när de två flickorna i dagens program äntligen fick besked att deras mormor, morfar och syster hade hittats. Det är en komplett  TV-upplevelse.
Tydligen räckte inte dessa ingredienser för tv 4. För när det var dags för de två flickorna att återförenas med sin storasyster sa programledaren: Ni ska nu få träffa er storasyster, hon står bakom den där väderkvarnen!?! Man fick se dem pulsa genom den polska snön och ta sig fram till en väderkvarn, halvvägs ungefär kom systern emot dem. Det förklarades aldrig om just den här väderkvarnen hade någon särskild betydelse för familjen. Det berättades överhuvudtaget inte något mer om väderkvarnen.
Jag har hängt upp mig på det här, jag inser det. Men på något vis störde den här biten min något sentimentala TV-stund. Det var skönt att gråta lite av lycka för att just de här två flickorna fick träffa sin familj igen. Jag behövde ingen väderkvarn där och då, tv 4 hade redan fångat mig.

Efter detta inslag av subjektiv televisionskritik kan jag konstatera att en ny vecka ligger i startgroparna. I torsdags tyckte jag att jag hade koll på den närmsta framtiden, på fredagen förstördes den känslan. För mycket trillade in i telefon och brevlåda på en gång. Jag får ägna början av kommande vecka åt att sortera och få ordning igen. Jag önskar mig själv lycka till!

Foten blev genomlyst och klämd på ordentligt igår, inget är brutet som tur är! Fick låna kryckor också men det är nästan bökigare att använda dem än att halta runt utan.

Idag har jag varit på återbesök hos en läkare på Koagulationsmottagningen på KS. Syftet var att återigen försöka hitta orsaken till de proppar jag har haft i lungor och ben. De hittade ingenting nu heller, jag får nöja mig med svaret att jag är "speciell"... Ett par andra viktiga frågor kom upp, läkaren ska gå vidare med dessa och sen återkomma till mig. Skönt att träffa en person som lyssnar och tar sig tid i alla fall, även om det finns fler frågor än svar.

Migrän.

Ska snart få skjuts till närakuten här i Solna, har bokat en tid så jag hoppas jag slipper vänta. Foten är sämre idag så det känns bra att någon tittar på den. I övrigt känns det så onödigt alltihop! Försöker fortsätta att skratta åt det hela men det är svårt... Just nu är jag bara sur.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...
Jag ramlade nerför trappan till entrén till vårt hus tidigare idag. Innanför ytterdörren är det en halvtrappa ner och den föll jag handlöst i när jag var på väg ut. Trampade snett och missade ett par trappsteg vilket gjorde att jag föll och landade på höger knä. Vänstra fotleden knäckte till ljudligt och jag hörde mig själv skrika. Underbart! Jag har helt hopplöst smala och instabila fotleder (skridskoåkningen som barn var bara plågsam) så jag är van vid att vricka till dem då och då men inte på det här sättet. Det är inte ofta jag ligger i en hög i entrén alldeles omskakad. Nu var det ju förstås inte så dramatiskt som det låter, eller dramatiskt var det men att ramla känns nog för det mesta värre än det är. Chocken är ju påtaglig när man ramlar omkull. Det tar en stund innan man vet om man är hel och kan plocka ihop sig själv igen. Sen kommer för mig alltid skammen. Det är pinsamt att tappa fotfästet så där. Kanske har det att göra med att man helt tappar kontrollen över sin kropp!?
Ja, jag kunde efter att ha ringt D konstatera att jag antagligen inte brutit något men attsingen vad ont det gjorde/gör fortfarande faktiskt. D kom hem och han fick mig till slut att skratta åt alltihop. Det är en av hans bästa egenskaper - han hittar humor i det mesta. Sen skjutsade han mig till min sjukgymnast, det var henne jag var på väg till. Hon tyckte att jag skulle röntga foten men när jag pratade med närakuten här i Solna tyckte de att jag kunde avvakta till imorgon. Gissar att de har haft ett antal patienter idag med frakturer. (När jag jobbade på St Görans ortopedklinik tog de in extra personal vid den typen av väder som det är här i Stockholm idag.)  Nu ligger jag här med foten i högläge och en Coldpack runt leden. Min syster och jag skulle egentligen ha gått på paketinslagningskurs (!) ikväll men vi kunde som tur var boka om det.

Det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig, men det enda man kan göra är att anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Igår var vi på 4-årskalas. Fantastiskt roligt! Dessutom en glad och kramig 4-åring som konstaterade att hon hade längtat till den här dagen ända sen i höstas och nu var den äntligen här. Hennes bästa färger just nu är lila och rosa vilket avspeglade sig på dekorationer, blommor och mat. Den här lilla tjejens mamma hade t.o.m. bakat rosa maränger och gjort rosa tårtor. Mycket fint!
Det roliga är ju också att jag minns när den här 4-åringen föddes. Jag kommer ihåg hur liten hon var första gången vi sågs på BB, vilken varm känsla som fyllde mig första gången hon somnade i min famn och hur roliga miner hon hittade på när hon blev lite äldre. Det är ett oerhört stort privilegium att få följa ett barns uppväxt, tycker jag. Att faktiskt på något sätt få känna sig som en (-vet inte riktigt vad jag ska skriva här... inflytelserik, närvarande, betydelsefull?) person i den här lilla människans liv. Orden blir alldeles för pretentiösa och jag vill inte på något sätt framhäva mig själv utan jag menar istället att jag får ta del av och finnas i hennes liv. Att vara en av de personer som hon vet namnet på och som hon verkar ha förtroende för. Det är stort!

Imorgon är det 2 år sen D's mamma gick bort. Sorgen efter henne är och har varit stor. Dagarna innan den 10 mars 2007 är för alltid inpräntade i minnet, både hos mig och alla andra som var närvarande hennes sista tid i livet. Det är svårt att närma sig det här ämnet. Jag önskar att vi kunde samla släktingar och vänner till ett stort kalas för att fira den kvinna som jag alldeles för kort tid fick kalla min svärmor. Jag önskar att sorgen inte fanns. Jag önskar så klart egentligen att hon levde och att hon fick fira sin födelsedag imorgon.

Oj, vad det har sprungit iväg dagar. Äntligen är februari slut, -det är nog den värsta månaden på hela året. Mars har än så länge varit ganska grå men det är i alla fall ljusare längre på dagarna. Nu är klockan nästan fem och det är faktiskt dagsljus kvar, fantastiskt skönt!
Den senaste veckan har innehållit fortsatt mycket smärta, -urtrist. Försöker dock ta till vara de stunder som är bra. Hämtade min systerson på dagis i måndags. Det är alltid så härligt att träffa honom. Nya ord kommer ur hans mun, nya lekar uppfinns i stunden, -sammantaget får jag med mig en massa nya intryck hem och har för en stund glömt bort de trista dagarna. Tankarna kring egna barn snurrar i huvudet. Möjligheter och svårigheter. Försöker lägga dem åt sidan.

---

Bok: Odjuret av Roslund och Hellström.
Film: Utlämnad med Jake Gyllenhaal och Reese Witherspoon.
TV: Grey's Anatomy
Musik: Joss Stone
Mat: Köttfärslimpa
Dryck: Latte
Tidning: DN
Dag: Fredag